[…] While most of us are accustomed to reading short bits of text these days (140 characters, anyone?), many are nonetheless unaccustomed to the pace and attention required by the short bits of text that make up most poetry. Consequently, some poets are finding innovative methods to trip up the reader and demand a more considered interaction with the text. Fortner Anderson’s Solitary Pleasures is as much an art book as a poetry book, and haphazard typeface is the approach it uses to slow down the reader. Designer Fabrizio Gilardino has stamped each page by hand, letter by letter, using different font sizes and letter cases. He then altered the text digitally to create or preserve the appearance of errors and edits. The resulting text is impossible to scan like conventional printing. It must be studied and is, in fact, a bit hard on the eyes. Its unevenness mimics handwriting, making the words more like images, forcing us, almost like new readers, to proceed slowly and meticulously.

The poems themselves, taken from Anderson’s 2004 daybook, chronicle the mundanity of daily life, punctuated by moments of clarity, awe, or lament. “I did seventy five crunche / nude / before breakfast,” begins the entry from July 19th. Later the same day, the speaker and a friend discuss how one can never know the mind “and must remain / content / with an evershifting vantage / as we look into from the shadows / which we longingly call / ourselves.” There is a certain voyeuristic pleasure in these poems; they fittingly feel like reading someone’s diary, and part of the drive to keep reading is the promise of discovery. That promise doesn’t always pay off, but here that unevenness feels immediate and true. […]

Shalabi’s electric guitar, St-Onge’s bass with electronics and Côté’s amplified drums swear to us that the improvisational momentousness defining other brave and more renowned trios is not lost yet. In the 35 minutes of Jane and The Magic Bananas they don’t seem to care too much about aesthetical laws: the interplay is often caustically cluttered and essentially introverted, although not completely deprived of elements of direct communication with the audience. The dynamic pendulum oscillates between elementary patterns as the basis of magnetic mutability (Jogging Along The Path Of El ’Gabar) and moments of arrhythmic emancipation, frequently scented with harmolodic essences (Young Men Share Excitement In Far Deep Tchoukotka and, especially, Mesa Verde’s Alien Sunset). Do not think that there’s no room for calmer types of investigation: In Which Jack’s Cruise Is Ended walks slowly, gradually, until the mounting tension produces an untidy heap of jarring intervals corroborated by soul-plaguing threats in deceivingly clumsy mechanisms.

It takes a while to realize that the initial perplexity elicited by the performers’ choices is in reality the reaction to a type of acoustic fractal geometry which needs to be taken as it is, in a warts-and-all kind of aural decontamination. No actual “beauty” to contemplate, no easy paths or tactful approaches. The instruments are played without surplus of fine-tuning — the quality of the respective timbres is, so to speak, brilliantly grubby — thus allowing the collective interaction to keep an uncomfortable edge perceptible throughout. This notwithstanding, the overall result is comparable to a short, solid fighter who — not endowed with huge technical and physical advantages — prefers a steady assault to the opponent’s body instead of an ineffective use of the jab. A distinct sense of compactness ultimately emerges from the energized discharges to warrant an affirmative verdict.

Det ska sägas direkt. Det elektroakustiska mummel som stiger ur detta vackra svarta album blev för mig en av månadens stora överraskningar. Magnifikt muttrat av den franska elbasisten och förstärkta-småprylar-improvisatören Éric Normand. Ingen talar någonsin ur skägget; det är som om varje ton som hörs räddats från att sväljas levande.

Det är en härlig känsla, som att vakna kallsvettig ur en kvävningsdröm orsakad av sömnapné. Normand har valt några sakkunniga, läs det bokstavligt, att slå sig ihop med för att göra varje musik så förtroendeingivande det går. På sin hemsida har han citerat Sokrates: ”Allt är oväsen för den som är rädd.” Och på albumet raljerar han underfundigt kring denna low-fi-musik, där han lyfter fram den bokstavliga betydelsen, alltså låg trovärdighet eller trohet. Här finns inte ett löfte som hålls, alla scheman spricker.

Tillsammans med Christine Abdelnour genomgår han två strålande otrogna duetter. Hennes sax andas och fluffar, ibland tröttnar hon och bara lyssnar medan Normand väljer att glittra och prassla med sin bas, fast det hörs inte att det är bas. Christine börjar snart flyga runt med sina minsta och mest sönderbitna flageoletter. Efter de numren står håren rakt ut på hela min kropp.

De ljud som Martin Tétreault skapar med pickup låter som ett slags sjuk puls, som misstroget pickar mot Normands hemmagjorda elektronik. Hans pick-up och rytmiska ljud på gitarr tillsammans med Normands knaster känns som tandläkarborr i käften. Men det är vackert som svidande motljus. Samtidigt svidande artificiellt. Hjärtat slår hårt efter denna arytmi.

För att inte tala om de svalda grottljud som Sébastien Cirotteau får ur sig med mikrofonen i munhålan. Återigen frossar Normands hemmagjorda prylar i obegripliga banaliteter, som dock sammanstoppade ger ifrån sig stark elektrisk störning. Detta är musik som akut allergi. Klåda i hela hörselgångarna. Cirotteau har också en egen anti-virtuos uppvisning som trumpetare, där inte ett tomrum lämnas orört, läpparna trycks okyskt mot frampressade toner; Normand visslar och glitchar lyckligt bredvid.

Mario Gauthier slutligen fyrar av sin analoga synth med en frenesi som om han hade glömt något och måste skynda sig. Det är nästan i all sin hast smeksamt, litet kokett och samtidigt ganska roligt. Ibland känns det som om han övade sig på ett språk han just höll på att uppfinna. Här får jag äntligen höra något så vanligt banalt som en kort rundgång. Äntligen tillbaka i normaliteten. Och visst svänger Gauthier tillsammans med Normand. Häftigt rotig impro. Ett album fullt med fula ljud att ta till sig, om kroppsreaktionerna klarar av det. Utfärder i ljudens utmarker för att utforska och finna musikens trovärdighet i vartenda hörn.

Éric Normand och hans duokompisar Christine Abdelnour, Martin Tétreault, Sébastien Cirotteau, Mario Gauthier har gjort ett sanslöst album av oväntade ljud. Där musiken är deras hela avsikt, fast de inte visste hur från början. Personligen är jag särskilt svag för Normand-Abdelnours två duos. Normand verkar vara en orädd människa, nyfiken, prövande och totalt närvarande i alla möten. Upprepning och självbekräftelse? Inte för honom. Jaget är alltid något annat, någon annan stans än man vill inbilla sig.

Detta är förstås ett album som inte vill vara uppvisning för lyssnaren, men som hela tiden snackar med mig, frågar, ifrågasätter, påstår. Det är mycket starkt. Och ovanligt. Att våga inte veta hur.

Éric Normand est un compositeur, bassiste et improvisateur québécois, que vous avez déjà pu entendre au sein du Grand groupe régional d’improvisation libérée (avec Evan Parker) ou encore aux côtés du saxophoniste et flûtiste Jean Derome. Mais pour ces Data low-fi duets, on ne trouve aucun de ses collaborateurs réguliers, puisqu’il s’agit de sept duos enregistrés avec des musiciens n’ayant joué qu’une fois avec Éric Normand entre 2007 et 2010. Lors de ces sessions, Normand jouait principalement avec des sources électroniques usuelles ou faites maison. À ses côtés, on retrouve — pour à peu près deux duos chacun — Christine (Sehnaoui) Abdelnour (saxophone alto), Martin Tétrault (pickup, surfaces, rhythm’n sound for guitar), Sébastien Cirotteau (trompette amplifiée, microphones) et Mario Gauthier (synthétiseur analogique, objets). Pour les deux collaborations avec la saxophoniste Abdelnour, Éric Normand ne joue que de la basse électrique. Mais on peine à la reconnaître, puisqu’il s’agit d’un jeu axé principalement sur le frottement des micro-contacts et sur les larsens. Un jeu qui correspond plutôt bien à l’exploratrice du saxophone alto, qui répond très bien aux souffles fantomatiques et spectraux d’Abdelnour, mais aussi à ses mélodies d’harmoniques, harmoniques vertigineuses, denses, et spectaculaires. Une longue note linéaire se confond avec un larsen, ou bien est mise en relief par une stimulation manuelle des micro-contacts. Deux pièces calmes, multiphoniques, aux couleurs fantomatiques et parfois extrêmement tendues, pour un dialogue peut-être calme et linéaire, mais tout de même intense. Ensuite, il n’est plus vraiment question de reconnaître les sources sonores sur les autres duos. Les deux pièces avec Martin Tétrault par exemple correspondent exactement au titre de l’album. Des improvisations low-fi, avec un matériel archaïque. Improvisations sur des couleurs corrosives et rudimentaires, telles des fréquences radios, des larsens, des bruits de jacks. Improvisations proches du circuit-bending et de l’électroacoustique peut-être low-fi mais créative. Même si on se croirait dans un bidonville de la musique électroacoustique, on ne peut s’empêcher d’être surpris par l’amplitude de la palette de couleurs produites par les deux musiciens. Les deux duos avec Cirotteau réservent aussi quelques surprises, alors qu’on jurerait entendre une trompette (étendue certes) sur le premier enregistrement, les notes indiquent qu’il ne s’agit que de microphones placés dans la bouche ou stimulés par les doigts de Normand. C’est peut-être court et crade, on pense au Nihilist Spasm Band, mais tout de même stimulant, créatif et énergique. Leur deuxième pièce, malgré la présence d’une trompette amplifiée, est peut-être aussi abrasive, avec de nombreux timbres granuleux, et une grande place accordée au silence et aux intensités faibles. Et à Mario Gauthier (compositeur et musicologue montréalais) de conclure ce disque avec un duo à tendance très harsh, où s’entremêlent aussi bien des fréquences extrêmement basses que des ultra-aigus à la Justice Yeldham. Une conclusion violente, puissante, sans répits et riche en textures. Certainement la plus intense de ce disque. Pour conclure, il s’agit là d’une compilation réussie pour découvrir l’engagement d’Éric Normand dans l’improvisation électroacoustique. De plus, c’est intéressant de ressentir la joie et la spontanéité des premières collaborations, avec leurs défauts qui disparaissent souvent sous le plaisir et l’excitation ressentis par les deux musiciens.